Sandhuset

Igår vaknade jag av att telefonen ringde. Det var studiedag igår och jag tänkte sova tills jag vaknade upp pigg och utvilad. Men nej, det fick jag inte. Telefonen vi har på övervåningen har ett slags pip-skrikande-tjut för sig när någon ringer. Man vaknar väldigt snabbt när det ringer, med tankar om brandalarm när man hastigt reser sig upp ur den varma sängen.
Jag springer lite försiktigt genom "radhus korridoren" för att inte väcka Patrik i rummet bredvid och slänger mig på telefonen och svarar med en så rosslig röst att jag förvånar mig själv. Den stackars lilla killen som når upp till min navel är på andra sidan luren. Patriks kompis i 6:an som jag funderat på om han inte går i trean.
Efter det lite smått obekväma samtalet ser jag att det är snö ute! Snö! Jag som trodde att jag hade sett riktig snö för sista gången i november.
Jag drog med mig Patrik ut till fornkullarna och bestämde mig för att fota lite.

Idag är det fredag och jag gick hem ifrån skolan. Gick med ända till Hanna och snackade...väldigt länge i kylan innan jag kom på att jag måste gå hem också. Så Moa följde med mig en bit genom starbo parken. När jag äntligen började närma mig mitt hus så möter jag min gamla klasskompis. Om det här skulle varit för bara ett år sen så skulle jag ha flippat ur och känt hur det knutit sig i magen och gått förbi med iskalla steg utan nästan en blick på kroppen som passerar förbi, eller tillochmed svängt av vägen och tackat gud för alla småvägar i förorten så man kan undvika en bekant.
Idag ville jag bara se vad som skulle kunna hända, som om jag var i någon slags serie, the office kanske, väntade på att något pinsamt skulle ske. Det gjorde det inte, normalt nog. Skrattandes åt mig själv och hans beteende går jag vidare mot mitt hus.

Promenerade hem från Ingrid idag. Det blåste och det småregnade hela vägen hem (1,4km kollade upp på eniro). Snölagret som smälte igår(?) har frusit till is igen! Jag kände mig som en klumpig dracula som glider fram på isen.

Juice(josefin) frågade mig för några dagar sen om mina fötter blev nervösa när det var is. Hon mena på att hennes fötter börjar pirra under fotsulan precis som det pirrar i magen när man är nervös. Det har aldrig hänt mig och det är väldigt tur eftersom när jag blir nervös så blir jag väldigt omedveten om vad som händer runtom mig.
Alltså så skulle mina fötter inte märka isen och jag skulle behöva kräla mig fram på mage för att komma någonstans på vintern.

Tydligen så är det idag som jag och mina tre allra närmaste kompisar ska ha filmkväll! Skulle inte det vara imorgon?!
Åh jag som hade planerat att bara sitta hemma och ta det extremt lugnt. Nu måste jag gå 800m för att få lägga mig i en syntet soffa och skratta åt andras ansiktsuttryck.

Den skämtsamma och roliga Sandra har försvunnit för dagen och kvar är den Sandra som fortfarande undrar om det var en kille eller en tjej i videon Leave Britney alone. *host*

Inatt kommer jag säkert få titta på någon "jätte" bra anime som jag bara måste se. Har fortfarande traumatiska minnen ifrån förra övernattningen, fast då var inte Mimmi där och vaktade. Borde nog använda henne som vapen emot dem, om dem inte gaddar ihop sig! Men jag ska inte låta mig luras av deras ivriga och stora ögon, jag ska stå på mig och... kasta mig över första bästa bok jag hittar(harry potter).
Men alla mina upproriska handlingar brukar tråkigt nog sluta i en kvarts skrattande och sen en liten tystnad. Sen ger jag upp och sätter mig bredvid och tittar snällt på en tecknad serie av människor som levt i mörkret för länge och utvecklat för stora ögon (och händer). :)

En ny blogg. Spännande med tanke på att jag kommer få fler läsare(haha det första jag gör är att skrämma bort läsare *host*) än jag hade förut. Ny blogg iaf, dåligt introduktions inlägg. Förlåt

ses! : )