Sandhuset

Igår vaknade jag av att telefonen ringde. Det var studiedag igår och jag tänkte sova tills jag vaknade upp pigg och utvilad. Men nej, det fick jag inte. Telefonen vi har på övervåningen har ett slags pip-skrikande-tjut för sig när någon ringer. Man vaknar väldigt snabbt när det ringer, med tankar om brandalarm när man hastigt reser sig upp ur den varma sängen.
Jag springer lite försiktigt genom "radhus korridoren" för att inte väcka Patrik i rummet bredvid och slänger mig på telefonen och svarar med en så rosslig röst att jag förvånar mig själv. Den stackars lilla killen som når upp till min navel är på andra sidan luren. Patriks kompis i 6:an som jag funderat på om han inte går i trean.
Efter det lite smått obekväma samtalet ser jag att det är snö ute! Snö! Jag som trodde att jag hade sett riktig snö för sista gången i november.
Jag drog med mig Patrik ut till fornkullarna och bestämde mig för att fota lite.

Idag är det fredag och jag gick hem ifrån skolan. Gick med ända till Hanna och snackade...väldigt länge i kylan innan jag kom på att jag måste gå hem också. Så Moa följde med mig en bit genom starbo parken. När jag äntligen började närma mig mitt hus så möter jag min gamla klasskompis. Om det här skulle varit för bara ett år sen så skulle jag ha flippat ur och känt hur det knutit sig i magen och gått förbi med iskalla steg utan nästan en blick på kroppen som passerar förbi, eller tillochmed svängt av vägen och tackat gud för alla småvägar i förorten så man kan undvika en bekant.
Idag ville jag bara se vad som skulle kunna hända, som om jag var i någon slags serie, the office kanske, väntade på att något pinsamt skulle ske. Det gjorde det inte, normalt nog. Skrattandes åt mig själv och hans beteende går jag vidare mot mitt hus.