Sandhuset

        
Igår pratade jag och Ingrid om hur svarta molnen var när jag var liten(hon verkade inte riktigt insatt i ämnet för att komma ihåg hur det var då). Jag älskade åskan och regnet när jag var liten. Jag sprang ut och sökte mig till bullret och blixtarna. 
En sådan dag kunde jag titta upp i ´himlen och tänka på ett stort mörkt sten täcke som lägger sig över jorden. Nu ser molnen bara grå blåa ut, lite tråkigt faktiskt.
Tänk om allt skulle vara så dramatiskt som allt verkade vara när man var liten. Som när en orkan drog in över USA när jag var runt 7 år. Då trodde jag att orkanen skulle komma hem tll oss, jag planerade att gräva ett hål i marken där hela min familj skulle få plats och min bästa kompis familj. Tillslut tänkte jag på det så mycket att jag visste exakt var jag skulle gräva hålet, hur många rum det skulle ha och vilka nallar jag skulle ta med mig.
Men jag var lat redan då så det blev aldrig något stort hål i gräsmattan.
Eller när min faster fick cancer och mina föräldrar berättade att hon hade mycket blåmärken pga cancern. Då kollade jag alltid mig själv efter blåmärken på kvällen.


En sak som har hänt nu den senaste månaden är att vinden verkar ha fattat tycke för mig. Jag har tjockt hår som flyger och puffas upp i vinden + så har jag en snelugg som slår volter i luften. Min frisyr är inte anpassad efter Sveriges vind styrka. Och på det så följer vinden efter mig. När jag går på en en liten gångväg med hus på båda sidor om mig så blåser vinden i mitt ansikte, okej tänker jag och gillar läget. När jag sen svänger åt ett annat håll så är det vindstilla, i några sekunder sen blåser det åter i mitt ansikte.
Antar att jag får acceptera att vara Carola Häggkvist utomhus numer.